Bengt eriksson författare
Deckarhyllan bjuder också på sex spänningstips.
Deckarhyllan med Bengt Eriksson: Från Västerbotten till Klippiga bergen
Det är ingen spänningsroman. Ibland med tillägget: ju. Och jag hade läst och hört det också före mässan. Men svara mig: Varför? Denna gräns mellan spänningsroman och roman, varför måste den dras? Enbart av försäljningsskäl — eller?
Är läsarna så dumma, tror förlagsbranschen det? Ja, kanske stämmer det — att om man använder benämningen spänningsroman så avskräcks läsare av litterära romaner, som de börjat kallas också i Sverige? Jag är kanske naiv men jag vill tro mer än så om svenska bokläsare. Nej, det är ingen deckare, inte på deckarviset. Det är en spännande roman som absolut kan kallas spänningsroman.
Om en amerikan hade skrivit Jacksons roman, vilket nästan varit möjligt, hade den benämnts noir och placerats om inte på crime-hyllan så strax bredvid den hyllan i amerikanska bokhandlar. Stina Jackson har ett sätt att skriva och berätta som ligger nära många amerikanska noir-författare. Ja, vilken jämförelse.
Den kom bara för mig men jag låter den stå trots att Stina Jackson kanske inte nått ända dit upp ännu — men vänta bara… Med tre romaner hittills är hon ju blott i början av sitt författarskap. Den här gången har Stina Jackson författat en road novel som alltså är både amerikansk och västerbottnisk, USA och Sverige förenas. Inte en trilogi men ändå en trilogi.
Helt fristående men faktiskt ihophörande. Inte samma kvinnliga huvudperson, höll jag på att skriva. Men vete den om det inte är — eller kunde vara — samma unga kvinna. Matildas mamma Ewa i Skellefteå hör nog förresten också till samma kvinno- och människor för denna längtan bort och till kan ju också drabba unga män. Drömma och längta så att man gör sig själv illa.
Den lilla procenten bra väger på något sätt, ändå, upp allt det stora dåliga….
Bengt Eriksson
Det är mer än skickligt, det är genialt åstadkommet. För nej, det kan inte ha varit så litterärt lätt att förena amerikansk och svensk country noir utan att de drar isär; riktigt samma genre är de ju inte, riktigt samma liv levs inte i Sverige som i USA. Bara nästan. Men Jackson lyckas förena dem genom dessa känslor, dessa tankar, denna längtan, denna flykt som finns både här och där, som är gemensam.
Hon skriver två sorters noir i varann: parallellt och jämsides, för att ibland förenas. Dessa snarlika mörka färger, två nyanser av samma noir, blandas av Stina Jackson. Huvudpersonerna är dottern Matilda, på väg genom Amerika, och hennes mamma Ewa, kvar i Skellefteå. Men det är som om de befinner sig på vägen, bägge två. Det känns så när jag läser, som att mamman hade kunnat vara dottern.
Den där oron i kroppen, det där att vara på väg även om man inte är det. Men handlar det verkligen om ett äventyr?