Det osynliga barnet ninni
Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på talet. Jag kan faktiskt säga att den numera både berör mig och gör mig upprörd. Det är svårt att förstå hur ett barn kan vara osynligt eller osynliggöras, men Tove Jansson och efterföljarna Cecilia Davidsson och Filippa Widlund synlig- och tydliggör fenomenet så att vi förstår.
Det är en regnig höstkväll.
Det osynliga barnet
Hemma hos Muminfamiljen sitter man i fotogenlampans sken runt köksbordet och rensar svamp. Muminmammans kommentar angående Lilla Mys giftiga svampval är lugnt och pedagogiskt, för det är sådan mamman är, och hela situationen andas fridsamhet och höstmys. Men denna gång är hon inte ensam. Too-ticki lockar ut i mörkret på någon som inte vågar komma in; hon har med sig ytterligare en gäst hem till familjen Mumin.
Sakligt och utan sensationslystnad berättar Too-ticki att flickan hon har med sig heter Ninni och att hon inte vet om barnet blir blöt av regn eftersom hon är osynlig. Ingen i familjen ställer några frågor, de upphör med rensningen och väntar. Muminfamiljen skulle nog i dagsläget kunna sägas vara ett familjehem eller en stödfamilj för flyktingar, utstötta, individer som inte accepteras av alla, udda existenser som inte passar in i det moderna samhället och de som behöver lite extra stöd och hjälp.
Varför är det osynliga barnet osynligt?
De är vana. Ninni har blivit skrämd av en hemsk och iskall tant som har tagit hand om henne men inte tyckt om henne. Bit för bit har den lilla flickan suddats ut tills hon slutligen blivit osynlig. Och jag tror att var och en, barn som vuxen, kan tänka sig in i hur en sådan person är och känna skräck. På vilket Too-ticki i originalversionen svarar att det inte lönar sig med sådana som är ironiska.
Det osynliga barnet – Tove Jansson läser
Att bli utsatt för en vuxens ironi är ännu en orsak till att ett barn försöker göra sig så litet som möjligt — efter som de inte kan förstå ironi, som till och med är ett svårbegripligt begrepp om man inte har blivit utsatt för det. Mumintrollet frågar och får ett svårbegripligt svar. Medan My är talför, synlig, oblyg, tar plats och tar för sig är Ninni skrämd till osynlighet och tystnad, tanten har bundit en bjällra om hennes hals så att hon åtminstone ska veta var hon är.
Lilla My upptäcker senare att Ninni inte har någon humor — och hur ska man kunna ha det när man har försökt vara osynlig, ta så liten plats som möjligt, vara till lags, anpassningsbar och till så lite besvär att man inte märks — och dessutom lydig. Too-ticki presenterar lättsamt familjen och en stol sätts fram till det osynliga barnet som lydigt sätter igång att rensa svamp — svamp och jord far i luften och My är nyfiken på hur det ser ut när Ninni äter.
Pappan är bekymrad, hur ska de få barnet synligt igen — ska de gå till doktorn? Och tänk, redan morgonen därpå syns ett par tassar i trappan…. Muminmamman försöker lära resten av familjen att tänka sig för vad de säger, men My är ohjälplig — hon är som hon är. I samma takt som Ninnis självförtroende stiger blir hon allt mer synlig, och när hon får en alldeles nysydd röd klänning med hårband syns allt utom ansiktet.
Nu försöker My på sitt burdusa och lite småfientligt retsamma sätt på allvar få Ninni att prata och leka. Ninni springer och hoppar när My säger, men leka vet hon inte vad det är, till Mumintrollets sorg. Men så en dag händer något, Ninni upplever att Muminmamman utsätts för hot och exploderar i en äkta ilska, kommer till mammans försvar och får sitt ansikte tillbaka.
Originalversionen avslutas med bilden av det befriade skrattet, hon har segrat och besegrat — barnet har hittat tillbaka till sig själv, blivit fri! Det tar lång tid och är en svår och tålamodskrävande process att göra ett osynligt barn synligt igen, men man ska aldrig ge upp! Sedan min egen barndom har jag läst och diskuterat berättelsen med barn, barnbarn, dagisbarn och skolbarn — innehållet har aldrig lämnats utan kommentarer.
Originalet Det osynliga barnet finns i novellsamlingen Det osynliga barnet och andra berättelser , årtal okänt.
Tove Jansson läser ur Det osynliga barnet
Jag sökte moderniseringar, förändringar och anpassningar till vår samtid, men kan inte säga att jag fann särskilt många av betydelse mer än de ovan nämnda, berättelse, text och bild är väl bevarade i orginalanda. Berättelsen är dock tyvärr lika aktuell nu som förr och inga förändringar i text eller bild kan heller ändra på detta.
Hoppa till innehåll Tove Janssons berättelse Det osynliga barnet har följt mig genom livet och berör mig lika mycket nu som när jag var barn på talet.