Social umgänge
Jag och min sambo är båda i års åldern och har valt ett liv utan barn. Det livsvalet har medfört att umgängeskretsen med åren minskat när vänner skaffat familj och då väljer att umgås med andra barnfamiljer i samma livssituation. När man sedan ser andras inlägg om stora sociala tillställningar så blir det lätt att man ifrågasätter sina livsval. Även många andra ifrågasätter våra val och jag har fört otaliga samtal om just detta livsval.
Vi har även ställt oss själva frågan om vi kanske ändå skulle skaffa barn för att mer uppfylla normen och att vårt sociala umgänge skulle förändras. Men varje gång kommer vi fram till slutsatsen att vi har inte de sociala behoven och att barn är inget som vi känner ett behov eller längtan efter. Med åren har vi blivit allt mer trygga i vårt livsval och jag tror det är viktigt att ställa sig själv frågan hur mycket sociala kontakter man själv behöver och mår bra av.
Att umgås med andra ska aldrig behöva kännas som ett måste eller som något påfrestande. Vi umgås med personer som tillför oss energi och där vi känner en lust att göra det och samtidigt tvekar vi inte på att ibland tacka nej då vi känner att vi behöver ensamheten.
Kan socialtjänsten ta beslut om rätt till umgänge?
Vi har tom något år valt att fira jul själva hemma, julfiranden som blivit mysiga och något som vi minns med värme och glädje. Så var sociala så mycket som ni själva vill och trivs med och våga bryta normerna! F skriver: 29 juni, kl. Jag o min familj har heller inga andra familjer att hänga med sådär självklart. Ibland skaver det för jag skulle vilja ha flera vänner men i mångt och mycket är jag oftast nöjd med att få ha egentid med de mina.
M skriver: 29 juni, kl. Att hitta balansen i aktiviteter och sociala sammanhang för att skapa livslust och stimulans utan att bränna ljuset i båda ändar är en konst som många av oss lever med men få pratar om. Man blir livets projektledare och är väldigt ensam på posten. Belöningen är också svår att dela med andra som inte är i samma situation, hur ska de förstå glädjen i ett barn som har klarat en hel dag i skolan och kommer hem med ett leende eller en man som lagar en fantastisk middag och korkar upp en flaska alkoholfritt vin.
Det sociala får ofta stå tillbaka men man hittar sätt att få det mysigt ändå, man gör små anpassningar som är så självklara efter många år att man knappt tänker på det. Därför är det en stor tröst att läsa om andra i liknande situation. Jennie skriver: Plus en på det inlägget. Eva skriver: 29 juni, kl. Små sammanhang med personer jag gillar kan vara trevligt.
Sociala tillställningar kanske inte är för alla
Jag har full förståelse och har anpassat mig till detta under många år, men kan också känna mig väldigt ensam i situationen om att jag är den i familjen som har ett ganska stort socialt behov, men får då stå tillbaka. Det slår hårt i mig många gånger, ensamheten, men min dotters behov får ju självklart gå först. Mitt sociala har jag löst utanför familjen, men där har pandemin satt stopp ett tag.
Becca skriver: 29 juni, kl. På midsommar hade vi flera barnfamiljer över, och ja egentligen jättetrevligt skulle de flesta tycka men för mig blir det för mycket.
Mobilen leder till att 1 av 5 elektriker missar socialt umgänge på rasten
När jag under kvällen nattade vår 2-åring och hon somnade la jag mig på golvet och vilade och hade sån ångest över att behöva gå ut till festen igen. Jag och min sambo är så olika på det planet, han älskar att umgås med folk och jag inte lika mkt. Tror jag är en hsp person också så blir extra jobbigt med alla intryck. V skriver: 29 juni, kl. Att kidsen har varsitt rum, vilka soffor vi har inte en enda stor , etc.
Jättehärligt när det är så, men så är det inte hos oss. Alltid mitt dåliga samvete.