Eldens historia
Mejla Mejla Svedjenävans frö sover i jorden och drömmer om eld.
Eldens minne 1. Födelser
När det har sovit i hundra år är det äntligen dags. Elden sveper genom skogen och hettan tränger ner genom mullen, centimeter för centimeter, till det sovande fröet. När temperaturen i den omgivande jorden stigit till femtio grader vaknar fröet. En kyss av eld, så kan livet börja. Det kallas pyrofili.
Kvarteret Elden
Att älska eld. Svedjenävan är en pyrofil art, en av ungefär 80 i det här landet som inte, eller bara med största svårighet, kan leva utan skogsbränder. Dessa arter är ett av naturens vackraste exempel på att överlevnad inte nödvändigtvis handlar om att vara stor och stark — utan om att hitta en ledig roll i naturens skådespel och att lära sig spela denna roll väl. En skogsbrand är en katastrof för många av skogens invånare.
Men den skapar också möjligheter. Där branden härjat uppstår ett tomrum. Där det nyss rådde en mördande trängsel finns nu en ledig plats — en roll att spela — för den som klarar att växa på nybrunnen mark. Svedjenävan har under hela sin arts historia övat för just detta. Så den struntar i att slåss om skogens huvudroller. Den ligger innanför sitt hårda, skyddande fröskal och väntar på att eldens hetta ska bryta förseglingen så att den än en gång får spela sin lilla biroll i det stora skådespelet.
Svedjenävans tålamod har dock en gräns.
Om fröet tvingas vänta alltför länge dör det. Tyvärr är den risken ganska stor i dag. Vi har blivit så duktiga på att bekämpa skogsbränder att det kan dröja långt mer än hundra år mellan brandtillfällena på en given plats. Därmed har vi gjort livet svårt för svedjenävor och likasinnade.
Pyrokognition: eldens och matlagningens kognitiva evolution
Av landets 80 pyrofila arter räknas 20 i dag som hotade. Att vi har ett finger med i svedjenävans liv är inget nytt. I tusentals år har människor på våra breddgrader gynnat den genom att använda elden som ett sätt att bryta ny mark och svedja små tegar där exempelvis råg, potatis och bovete såddes. Att elden, människan och resten av naturen samspelar är i själva verket en sanning lika gammal som människan själv.
Det går inte att berätta om eldens historia på jorden utan att berätta om människan. Men det omvända kan också sägas: Det går inte att berätta människans historia utan att berätta om elden. Precis som svedjenävan och den sotsvarta praktbaggen är vi sedan vår arts födelse sammanlänkade med elden. Vi kan inte leva utan den. Bland jordens alla arter finns det ingen som älskar elden som vi.
Berättelserna om hur det började är många och finns över hela världen. Hos kayapofolket i Brasilien stals elden från jaguaren, på Gilbertöarna i Stilla havet snarar hjälten Bue solen och för elden till människorna. På Nordamerikas stillahavskust är det korpen som upptäcker elden, hos cherokeeindianerna hämtar den kvinnliga Vattenspindeln elden från gudarnas gömställe i ett sykomorträd.
I Grekland berättades om hur Prometheus trotsade gudarnas herre Zeus, stal en låga från smedguden Hefaistos och smugglade den till människorna i en fänkålsstjälk. Myterna är ett annat sätt att uttrycka det som forskarna finner vid utgrävningar världen över. Det var när vi slog oss samman med elden som det började gå bra för oss.